﻿Hos andra af Adelaide Fouques af.
komlingar, särskildt bland Macquarter-
na, tager degenerationen brutalare
former. Det är bland dem vi finna de
flesta af slägtens förbrytaretyper och
moraliskt förkomna subjekt, i synner-
het Gervaise Macquarts barn Nana och
Jacques, hjelten uti “la bête humaine“,
som drifves af en sjuklig törst efter
blod till hemska brott. Likväl påträf-
fa vi äfven inom denna linie transfor
mationer af den nervösa arftyngden,
hvilka icke kunna betraktas som en-
bart sjukliga; så hos Claude Lantier,
som är begåfvad med ett olycksbrin
gande, ex (entriskt målaresnille, “hjel-
ten i “L’oeuvre“. “Han marterades i
vanmäktig vånda af det mästerverk,
som han kände inom sig och som
hans olyckliga fingrar ej kurnde få
fram. Han var en kämpande jette,
som alltid dukade under, en konst-
närslifvets martyr, som tillbad qvin-
nan, men offrade sin hustru Christine,
den kärleksfulla varelsen. som han en
kort tid varit så kär i, för den ännu
ej skapade gudomliga qvinna, hvars
majestätiska nakna skönhet hans pen-
selset ej kunde framställa, och han led
så förfärande qval under denna sin
födslovånda, att han slutligen hängde
sig“.